Marcus Sjögren från Falkenberg berättar att han sökte FN-tjänst efter att han avslutat skolan och befann sig mellan jobb. Det pratades mycket om att söka utlandstjänst bland lumparkompisarna på K3 och det gjorde Marcus intresserad och hans uppfattning initialt var att det skulle vara ett spännande uppdrag. Här är hans berättelse:
Som värnpliktig blev jag sjukvårdare och jag fick samma befattning inom FN-tjäns ten. Under utbildningen övade vi mycket på händelser som det fanns erfarenhet av sedan tidigare, så min bedömning är att vi var så förberedda vi kunde bli. Jag upplever inte att vi inför ansökan och antagning, fick särskilt mycket information om riskerna. Däremot förstod alla det, bland annat genom att packningen inne höll liksäckar. Det mest påtagliga var någon dag innan, då vi blev ombedda att skriva ner anhöriginformation med kontaktupp gifter, men även skicka med en hälsning som skulle kunna öppnas av föräldrarna efter att en allvarlig incident inträffat. Vi satt tillsammans i kompaniet och fyllde i lapparna med den här informationen och jag minns att det blev helt tyst i hela gruppen när allvaret i vad vi gett oss in i, träffade oss på riktigt.
När det gäller personalvård så hade vi med oss en bataljonspastor. Han var fantastisk och hade massor av erfarenhet och ett enormt engagemang för oss soldater. Hans dörr var alltid öppen. Under vår mission var det nog främst hemlängtan han fick hantera. Vid ett tillfälle hade BIH (bosniska armén) satt upp en beväpnad vägpostering där de kontrollerade in- och utfarter för att begränsa vårt handlingsutrymme. De ut talade att de inte tänkte släppa förbi några FN-fordon. Under dessa dagar – eller om det blev veckor – kunde vi inte lösa av kollegorna i observationsposten.
I samband med detta hade vi en uppställ ning en morgon utomhus, där en ensam trumpet spelade tapto för första gången under missionen och vi fick en lägesorien tering om blockaden av kompanichefen. Då, om inte förr, insåg man allvaret i hotet. Det pratades mycket om vad uppdraget gick ut på, att det var skillnad på att imple mentera respektive att bevara fred och när det var tillåtet att använda våld och inte. Jag kommer inte ihåg att någon i vår mis sion behövde ta till våld vid något tillfälle. Värst för oss var egentligen trafiken. Som sjukvårdsman var min uppgift att sta bilisera och hålla liv i den skadade tills man nådde fram till sjukvården. Vi kunde sätta dropp, göra trakeotomier mm lokalt. Men främst hanterade jag skoskav och delade ut plåster. Var det större grejer remitterade jag vidare till sjukvårdaren eller Medic på kompaniet.
Efter avslutad mission hade vi en debrie fing på Swedint i Södertälje då vi träffades gruppvis, plutonsvis och därefter kompani vis. Alla som ville fick dela med sig av sina upplevelser och dagen avslutades med en gemensam middag. Det var behövligt och ganska befriande och blev ett bra avslut. Dagen efter när man vaknade, så klädde man sig civilt för första gången på länge. Vi fick information med kontaktuppgifter som vi kunde använda ifall vi behövde hjälp.
Efter hemkomst Jag har fått brev emellanåt med enkätfrå gor om hur jag mår. Förbandet och kom paniet ordnade återträffar, vilket var väldigt uppskattat. Det var värdefullt eftersom de lar av debriefingen upprepades vid dessa tillfällen, så att vi fick möjlighet att vädra upplevelser som kanske påverkat oss. Dessa återträffar var frivilliga, så det kan ju innebära att individer som inte mådde bra kanske uteblev från träffarna.
Min upplevelse är att personalvården under missionen var väldigt välorganiserad och förberedd. Ansvaret lades på individen. Det fungerar så länge allt är lugnt och man inte upplevde några traumatiska händelser. Men hur vet man att man fångar upp alla som kanske inte kan sätta ord på sitt mående utan söker svar eller bedövning på annat håll? Det borde ha funnits ett arbets givaransvar även efter avslutad mission.
Med tiden har jag reflekterat mer och mer över ”vad hände sen” med alla. Det känns viktigt att hålla kontakten med varandra, för detta är människor som jag delat väldigt mycket med. Vi har en facebookgrupp där många av oss håller lite kontakt och kan uppdatera varandra på vad som händer i våra liv. Men där pratar vi sällan om allvaret. Jag vet att flera också återbesökt Bosnien i fredstid med familjen för att visa och be rätta och dela med sig till sina närmaste. All kontakt efter hemkomst har skett på några individers eget initiativ. Det visar nog på att omtanken om varandra lever kvar långt efter avslutad mission.
tema personalvård
Det minsprängda pansar skyttefordonet som Ulfs grupp färdades i.
Under min tjänstgöring som gruppchef vid vakt- och eskortplutonen i den svens ka bataljonen BA 05 i Bosnien ställdes jag inför situationer som prövade både förbandets och min egen förmåga. Insatsen präglades av en osäker och stundtals oförutsägbar miljö med hög risk för stridsexponering.
Under missionen skedde dessutom över gången från en fredsbevarande FN-insats (UNPROFOR) till en fredsframtvingande NATO-ledd styrka (IFOR), vilket i sig innebar en tydlig förändring i uppdragets karaktär och riskbild.
En händelse som har etsat sig fast är när vi under ett patrulluppdrag utlöste en strids vagnsmina i min omedelbara närhet. Ex plosionen var kraftfull och tryckvågen svår att beskriva i ord. Jag klarade mig fysiskt relativt väl, men drabbades av hörselskador och – som det senare visade sig – även ryggskador.
Vid den här tidpunkten var stämningen i förbandet redan tung. Vi hade förlorat kamrater, och bara kort innan vår egen incident hade andra i förbandet drabbats av en annan mindetonation med mycket allvarliga personskador som följd. Utöver
detta upplevde jag flera andra svåra hän delser. En av dem har särskilt stannat kvar i mitt minne: bara dagar efter minolyckan, när jag fortfarande återhämtade mig på campen, inträffade en olycka strax utanför campen där en liten pojke avled, en hän delse jag själv närvarande vid.
Det var denna sammantagna belastning, den egna upplevelsen av detonationen, förlusterna i förbandet och mötet med civilbefolkningens lidande, som väckte djupa existentiella frågor. När döden och sårbarheten blir så påtagliga tvingas man konfrontera livets skörhet och reflektera över både uppdragets, och livets, mening.
I detta läge blev kamratskapet min första och mest omedelbara källa till trygghet. Den nära gemenskapen i gruppen fungera de som en stabiliserande kraft när tillvaron bokstavligen hade skakats om. Samtidigt räckte inte kamratstödet ensamt för att hantera de djupare tankar och känslor som väcktes.
Här kom fältpastorn att spela en avgörande roll. Inte bara som samtalspartner, utan också som en symbol för lugn, kontinuitet och mänsklig närvaro i en annars krävande och osäker miljö. Det jag minns starkast är
