”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna skämtsamt. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av oklara orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Till bårhuset och obduktionssalen vid rättsmedicin kommer de som dött av onaturliga skäl eller där dödsorsaken inte gått att fastställa.
Besöket är en del av officersutbildningen. Synen de möter är påfrestande. Stämningen är allvarsam.
Den kvinnliga rättsläkaren som visat runt un- der studiebesöket är tyst några sekunder, till synes oförstående inför frågan, men svarar slutligen: ”Men hur kan ni vilja bli militärer, ni ska ju kunna göra det här mot en annan människa?”
Jag får ofta två återkommande frågor. Den första är varför man skriver en bok om att döda. Det enkla svaret är för att ingen annan gjorde det. Det var efter min tjänstgöring i Afghanistan som jag började fundera på frågorna. Även om jag hade en jättebra militär utbildning som väl förberett mig för situationerna jag mötte så fanns det faktiskt inget som förberedde mig och de andra för handlingen att någon försökte döda oss, men framförallt inte handlingen att bruka sitt vapen och döda en motståndare. Hur otroligt det än låter har våra militära läroböcker i ledarskap, strid och etik inte tagit upp detta
trots att det är yrkets yttersta innebörd. De har ibland nämnt stridens miljö och risken att skadas och dödas, men inte handlingen att döda. När initiativ att beröra ämnet ändå skett har det ofta varit genom exempelvis övningar i krigsgravtjänst, att skriva vita arkivet eller att genomföra bårhusbesök som det som beskrivs i inledningen.
Den andra frågan jag ofta får är varför man skall läsa en bok om att döden. Det korta sva- ret på den frågan är för att alla någon gång kommer påverkas av det. Soldater och poliser som är redskap för det statliga våldsmonopo- let är självklara målgrupper. Men även andra yrkesgrupper som präster, sjukvårdsperso- nal och socialarbetare möter regelbundet både extrema situationer samt de som upplevt dem. Men sanningen är att döden och våldshandlingar inte är så avgränsade som vi ibland vill tro. Livstidsprevalensen för att uppleva något potentiellt traumatiskt som olyckor, naturkatastrofer, brott eller nära anhörigs bortgång är cirka 80%. Utöver det är döden ofrånkomligen en fortsättning på
livet och något vi alla kommer att få uppleva, oaktat om vi vill eller inte.
Döden och att döda är även ett ämne som ofta göms undan i vårt samhälle. Jag har ofta kallat Sverige för ett fredsskadat samhälle. Det låter självklart hemskt. Hur kan något vara skadat av för mycket fred? Men uttrycket är paradoxalt för att det beskriver en paradox. Vi skall vara oerhört glada att vi inte omges med döden till vardags, men att bli för skyddad från den kan göra oss sämre rustade att han- tera svåra situationer när vi ofrånkomligen möter dem. För inte alltför länge sedan dog, sveptes och förvarades våra döda i hemmet. Döden var något naturligt och närvarande. Men idag dör våra medmänniskor längst bort i opersonliga sjukhuskorridorer bakom stäng- da dörrar och begravs i stängda kistor. Det är ett enkelt faktum att många idag inte har sett en död människa.
Även inom det militära systemet finns stund- tals en tendens att överintellektualisera eller byråkratisera våldet. De stora utveckling-
David Bergman vid en arrangerad fältgrav i skogen. Att både döda och hantera döden är ett centralt ämne för varje soldat men något vi ofta duckar för. Som doktor i psykologi och anställd på Försvarshögskolan tog David sig an uppgiften att skriva läroboken i det tunga ämnet.
arna i metoder för att föra krig kan ibland föra med sig en illusion att framtidens krig kommer vara digitala och fria från blod. Detta är en myt och en sådan som är farlig att underblåsa. Trots att det sker en konti- nuerlig utveckling av metoder att föra krig ser vi i kontrast att det mest grundläggande våldet är oförändrat. För att kunna fungera på slagfältet samt leva med sig själv efteråt behöver soldater vara förberedda på vad de kan tvingas göra och uppleva.
Boken Stridens psykologi – konsten att döda och överleva kom till i frustration över att det saknades bra svensk litteratur inom området. Det saknas självklart inte böcker om människor i krig, men väldigt få som beskriver varför vi reagerar som vi gör i extrema situationer. Det har helt enkelt inte funnits en bra bok inom ämnet. Boken används redan nu som kurslitteratur inom Officersprogrammet och inriktningen och förhoppningen är att den ska kunna användas så brett som möjligt, inte bara i undervisning utan även till dem som bara vill förkovra sig i ämnet.
TE X T: DAVID BERGM A N BILD: A NDERS G WA RNE , FÖRSVA RSHÖGSKOL A N
Jan Andersson tog ett pass torget i Borås under Krisberedskapsveckan i september.
